Berättelser ger utbildningen färg

Obligatorisk testning av bilar har funnits i mer än 50 år i Sverige. Vi har försäkrat oss om bilarnas välmående dubbelt så länge som om människornas, om man räknar AFS 1992:6 som starten för det mer systematiska förebyggande arbetsmiljöarbetet. 

Jag har arbetat med arbetsmiljöutbildning i mer än 30 år men seminarieprogrammet ”Gustaf & Pernilla” har vida överträffat det mottagande som arbetsmiljöutbildningar brukar få. Med kalkugnsolyckan 2011 som utgångspunkt har vi visat dokumentären och diskuterat vad som resulterade i den svåra arbetsplatsolyckan. Det tycks som att vi behöver personliga berättelser för att bli riktigt övertygade. I enskilda människors engagerade berättelser finns en kraft som kan åstadkomma stora förändringar. 

Kan man överföra det till arbetsmiljöarbetet? Ja, jag tror det. Naturligtvis ska vi fortsätta med utbildningar kring det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet men det måste varvas och stöttas med berättelser. Under alla år som jag arbetat med arbetsmiljö finns det två böcker som verkligen har engagerat mig djupt. Den ena var ”Döden på jobbet” av Elinor Torp. Den inspirerade oss att starta arbetet med dokumentären och seminarieserien ”Gustaf och Pernilla”. Den andra boken av samma författare heter ”Jag orkar inte längre”. Den beskriver det så kallade krokomfallet och tar upp den psykosociala arbetsmiljön och hur katastrofalt jobbet kan påverka, framför allt på grund av dåligt ledarskap. Två bra böcker som beskriver två lika viktiga saker i arbetsmiljön. Men vill vi på allvar drastiskt minska antalet olyckor och förbättra den psykosociala arbetsmiljön räcker det inte med dessa två böcker. Var finns dagens författare som intresserar sig för arbetslivet? Sverige kan ju inte enbart producera deckare! 

Arbetsmiljöhälsningar! 

Janke Wikholm